ååh detta är verkligen helt hopplöst! har en såndär jobbig natt när man bara ligger och tänker på allt möjligt och verkligen inte kan sova, klockan är fyra på natten här och jag borde ha somnat för länge länge sen, vi ska liksom till Ikea om fyra timmar... haha, så jag kommer ju va på lagom jobbigt flumglatt humör (förlåt Sandra och Amanda, ni kommer vilja döda mig)
Jag ligger och funderar på att jag faktiskt är i USA! jag tycker det är en väldigt lustig tanke, det känns konstigt, det känns som jag inte är i USA fast så är jag de..
Tänk att lilla jag vågat åka hit, tänk att lilla jag utvecklats och vågar så mycket mer på bara en månad, det kunde jag aldrig tro för ett halvår sedan.
Jag kan faktiskt för första gången i mitt liv säga att jag är väldigt stolt över mig själv, stolt för att jag är så modig, stolt för jag faktiskt klarar mig utan mamma och pappa, stolt för jag trivs och absolut inte vill åka hem, stolt för jag vågar tänka "äsch skitsamma, de löser sig" istället för att grubbla på saker och tänka "ååh jag vågar inte, vad ska folk tycka om jag gör så..."
Många pratar om sina drömmar att det vill göra de och de, men tyvärr blir det inte mer än drömmar och snack. Jag har vågat uppfylla en av mina största drömmar. Nu vet jag ju inte om jag kommer fullfölja mitt år, det kan ju hända så mycket. Men i nuläget känns allt så bra och jag är här nu och njuter av varje sekund.
Jag har fått frågan "hur vågar du?"
Ja, hur vågar jag? bra frågade de där, jag vet faktiskt inte... det är vad man gör det till, funderar man mycket blir man feg, det är bara att göra det.
Jag hade väldigt mycket ångest de senaste veckorna innan jag åkte, jag kände att jag för tillfället hade det väldigt bra i Kalmar, allt flöt på och jag var nöjd, jag funderade på varför jag egentligen ska ut på detta äventyr när jag hade det så bra här hemma.. så jävla dum tanke, stryk streck, stryk streck, stryk streck, absolut!!!
Herregud, vad är ett år av ens liv?! Kalmar finns kvar, mina närmaste vänner och familj kommer alltid finnas kvar för mig, jag ska bara ut på ett äventyr sen kommer jag tillbaka
Folk är rädda för att mista sina vänner, om vänner sviker än för ett år va är det då för vänner? inte några som verkligen bryr sig om dig, så på så sätt är det ju bra att få veta vilka som verkligen bryr sig
Jag kan helt ärligt säga, att vissa av mina närmaste vänner har inte ens hört av sig sen jag åkte hit, vilket jag kan bli väldigt ledsen över... jag vet att jag själv kan höra av mig, skicka ett meddelande på facebook, hej jag är i usa, jag mår bra, hur mår du?
men på nått sätt känns det konstigt, det känns som det alltid är jag som får höra av mig, vilket kan störa mig, jag är ju i USA, jag gör mitt livs grej och jag har massa att berätta!!
Om du sitter och läser detta och funderar på att våga gör nått, gör det, bara gör det, det värsta som kan hända är att det inte blir som man tänkt sig.
Det värsta som kan hända mig är att jag åker hem till Sverige igen, men om jag gör det är det inget konstigt, jag har ändå tagit steget, satt mig helt själv på ett plan utan att känna någon och det är väldigt starkt av mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar